Smaltången och blåstången 

Vid Gästrikekusten finns en smalbladig och en bredbladig variant av tång, Fucus, som man tidigare trodde var två olika varianter av blåstång, Fucus vesiculosus. Idag vet man att de skiljer sig genetiskt och har skilda ekologiska egenskaper. Den smalare varianten är en egen art som kallas smaltång, Fucus radicans.

Tångskogarna utgör en betydelsefull miljö för många smådjur och deras yngel. Smaltången är bältesbildande från Norra kvarken ner till Gräsö-området.

I Stockholms skärgård finns mindre bestånd i en del utsötade vikar. Söder därom existerar bara den bredbladiga varianten. I egentliga Östersjön kan blåstången bli ca 70 cm hög. I Bottenhavet blir den som mest ca 30 cm hög, och saknar dessutom flytblåsor.

Receptakler (fortplantningsorgan) hos blåstång och smaltång påträffas vid vår kust vanligtvis från slutet av maj till början av oktober. Vattnets lägsta salthalt för att fortplantningen ska fungera är 0,4 %.

Tången i Bottniska viken har anpassat sig till den låga salthalten genom att komplettera den könliga förökningen med könlös förökning. Lösa bitar av tång kan vidfästa på nytt på sten. Vidfästningen är effektivast hos sk adventivgrenar, en typ av småskott är vanliga på tången vid vår kust.