Bruket och havet 

Axmar anlades 1671 som ett av många järnbruk i Gästrikland under 1600-talet. Här fanns stora skogar där man kunde framställa kol och strömmande vatten som gav kraft för att driva stångjärnshammare och masugn. Men det fanns inga lokala malmtillgångar.

Under alla år blev sjöfarten brukets nav. Malmen kom från Utö gruvor i Stockholms skärgård, från bergslagen via mälaren och från norduppland. Kolet fanns lokalt, men fraktades ändå mest sjövägen.

Faktum är, att ända in i slutet av 1700-talet saknade Axmar bruk egentlig vägförbindelse – havet var den tidens E4an. Till och med bruksarbetarnas mat kom med båt från arendebönderna på Kusön, som förutom att leverera spannmål fick betala arrende i form av fisk till bruket.

Givetvis skeppades allt färdigt järn ut: till Stockholm, England och till Kina!

Från början kunde fartygen lägga till vid kaj för lastning och lossning, men under 1700-talet, i takt med att skutorna blev större och djupet i hamnen minskade på grund av landhöjningen, övergick man till att ankra upp ute på fjärden och vid öarna närmast.

Axmar bruk lades ned 1927 och efter det har inte mycket hänt i området. Spåren finns kvar, och bruksområdet i vattnet är lika stort i vattnet som på land.