Pråmtrafiken

”Kolskeppning och malmskeppning skedde jämsides och en dag flöt den vitaste järnmalm i formarna i den gamla hyttan. Nog undrade man vilka produkter det kunde bli av den tunga bergslagsmalmen som fraktades i de kraftiga träpråmarna från Köping och Västerås.

Del lilla kajkranen i Axmar, som egentligen borde stå på museum, skraltade iland kolet och malmen. Två man tippade plåtbaljorna i trekantiga trallor, som behändigt rullades iväg på den skrangliga rälsen upp till hyttan. Det var en fridens idyll med en stämning av Carl Jonas Love Almqvist eller Bellman.”

Så här lyriskt beskriver konstnären Harald Lindberg miljön när han som ung pråmmatros anlände till Axmar bruk. Han ritade också teckningen här intill av Axmar bruks hamn omkring år 1910. Lindberg är en av få samtida som dokumenterat livet ombord på pråmarna – trots att pråmar under en lång period var de i särklass vanligaste fartygen längs Sveriges kuster är de förmodligen också de minst dokumenterade.

Från 1880-talet började samma malmtrader som segelfartygen gått att trafikeras av ångare med seriekopplade pråmar på släp. Varje pråm hade liten besättning som såg till lasten och styrde med i vågorna. Det här blev både billigare och snabbare. Men nog sved det lite i hjärtat på de gamla sjömännen, som med all sin segelerfarenhet fick bli pråmstyrare. Liksom sjömännen blev många segelfartyg avtacklade och slutade sina dagar i pråmtrafik.

För lokala transporter hade Axmar bruk uppåt tio egna pråmar. De drog av brukets ångare Carl från hamnmagasinen ut till Granskär - där de riktigt stora skutorna väntade. En del av pråmarna var uttjänta skutor som gått på världshaven, men flertalet var byggda som pråmar på plats i Axmar. De var lådliknande, 15-20 meter långa, med spetsig för och tvär akter.

Båda typerna kan man se under vattnet i flera exemplar. Uttjänta pråmar brukade man bara dra åt sidan och sänka.